Kommunerna 1955: Stora Sunne landskommun

Det var i Svartsjö, Lövviks och Bro socknar', som Selma Lagerlöfs kavaljerer i "Gösta Berlings saga" drevo sitt spel. Denna berättelse har givetvis bidragit till att göra Fryksdalen till den turistnejd, det i våra dagar är. Svartsjö, Lövvik och Bro - de äro i nutid delkommunerna östra Ämtervik, Västra Ämtervik och Sunne i Stora Sunne storkommun. Med kommunsammanslagningen år 1952 skedde här en återförening av tre syskonsocknar, som då varit åtskilda i jämnt hundra år!

En turistort av mått är detta stycke Värmland, för sagans herrgårdar och för landskapets vackra linjer. Men bygdens folk har föga över för turismens jäktande sommardrag. I den sammansmultna A-kommunen Östra Ämtervik, som tappats hårt på ungt blod de senaste decennierna, tar jord- och skogsbruket de kvarboendes krafter helt i anspråk. Västra Ämterviks-borna äro av gammalt jordbrukare, deras befolkningssiffra trappar årligen sakta nedåt, men två av Fryksdalsbanans järnvägsstationer har hjälpt till att rädda något av den egna företagarandan kvar inom sockengränserna. Dalgångens stora jordbruksbygd ligger i Sunne på ömse sidor om Frykensjöarna. Men det är de stora bondskogarna på de milslånga höjdsträckningarna, som ger något idag; ger virke åt de många mindre sågverken utefter Frykensjöarna, ger massaved åt de värmländska storbolagens fabriker - främst då kommunens eget bruk Rottneros, ger bränsle till bostäder, ger arbete åt ett tusental man och ger skattekronor i höga tal åt kommunen. Och älvarnas vatten ger kraft! Rottnerosbolaget tillvaratager genom sina många små och några större kraftstationer mycket av den rikliga nederbörd, som årligen faller i de värmländska gränstrakterna mot Norge; det blir elkraft åt företagen och lyse till de många hemmen i tätorterna och ute i glesbebyggelsen, där 'det elektriska' hjälpt månget litet ställe borta på skogen att hålla ödehemmanshotet ifrån sig, något eller några årtionden framöver åtminstone.
Väl kan det lättsinne som, klätt i sagans blå skimmer, kommer till uttryck i ekebykavaljerernas vilda upptåg ej helt få anses karakterisera bygdens folk - även om barnavårdsmannens aktantal nog ger antydan om en viss löslighet, men det lätta sinnelaget och den oförargliga humorn ligger där i folksjälen, tillgängligt och lättexponerat, och sätter sin prägel ej minst på ting, möten och sammanträden.
Må det vara oss, företrädare för fullmäktige och kommunens styrelse, tillåtet att till denna enkla kommunöversikt foga ej mindre några för ortsbilden valda vyer än även följande episoder från människornas i vår bygd liv och leverne.

Det var i hemmanet Bryggegården i Sunne. Gamle hemmansägaren och kommunalmannen Nils P. levde inte i bästa sämja med sin tungvassa och korpulenta käring. Till omväxling med som han brukade säga "besvärlighererna i trettioåriga kriget" hade han haft ett bättre sjöslag tillsammans med sin till mogen ålder komne dräng Sandberg. Nu lågo de båda kumpanerna i bakrus och S. filosoferade:
- Di skickar missionärer till Afrika och till Kongo och till Kina men hit till Bryggegården skickar di aldrig nån.
Vid ett sådant tillfälle kom en slaktare in i köket och frågade mor Kersti om det fanns några slaktdjur till
salu.
- Ja, jag har ett par svin liggens i kammern, som vore för gôtt å lätt å.
S. som inifrån kammaren hörde utbudet replikerade:
- Soa (suggan) först!

Mårbacka (Selma Lagerlöfs hem).

Rottneros (Ekeby i Gösta Berlings saga).

V. Emtervik. Sjön Fryken från Lindås pensionat.

Tossebergsklätten "Gurlitta klätt" från Björkefors.

Sunne kyrka. (Bro kyrka i Gösta Berlings saga).