Kommunerna 1955: Visingsö landskommun

VISINGSÖ
sagornas ö, som den kallats av några, Visingsö, konungarnas ö, greve Per Brahes, som den nämnts av andra, kan bli föremål för skiftande omdöme och belysning, allt efter betraktarens inställning: den kan ses ur sagans och legendens, historiens, det nutida, nyktra vardagslivets synpunkt. De gamla sagorna om ön - Wieselgren säger, att några av dem kunna tävla med de bästa i grekiska i skönhet och uttryckfull symbolik - äro ganska väl kända. Fast en del av dem bära vissa omisskännliga särdrag, måste de på det hela taget betraktas som "vandrande sägner", vilka tagit vägen hit och smyckats till tid efter annan. Det historiska blickfångets Visingsö under tidig medeltid, folkungarna och under Per Brahes tid har däremot, isynnerhet den senare epoken, mera säkra och fasta konturer, och det är också från den tiden de flesta fornminnena stamma.

Resenären, som angör ön, möter också redan vid själva hamnen en bild från öns senare storhetstid, grevskapets, i den mäktiga ruinen av Per Brahes slott, det en gång så lysande Visingsborg, en skapelse, vördnadsvärd ännu i sin undergång. Och vänder han sitt öga mot öster, skall blicken där möta Brahehus, jaktslottet, som tecknar sin djärva siluett mot rymden högt ovan skogsåsarna på andra sidan sjön. Men vid södra udden av ön ruvar ännu ruinen av Näs konungaborg över sina minnen, en gång säte för konungar av Sverkerska och Erikska ätterna och därefter för den store folkungen Magnus med tillnamnet Ladulås. Och vid norra spetsen skall en gång ett förhistoriskt slott ha stått. Somliga anse det endast som en skapelse av fantasien, men andra mena sig ha ett visst belägg för, att en mäktig byggnad en gång måste ha stått på denna plats.

Remmalag
Nere vid hamnen tar resenären vanligen ett remmalag, detta för denna plats så karakteristiska åkdon och gör en tur över ön. Han reser förbi Brahekyrkan, fordom kallad Ströja och gör ett besök där; han skall möta minnen från svensk storhetstid, vilka stiga fram, litet stolt och yverboret, som den torde ha varit på grevens tid, men likväl sällsamt levande under valvens blå bandulärer vilka fladdra som segerfanor. Resenären fortsätter genom ett stycke vacker skog, förbi det gamla fasaneriet, som en gång på kung Oskars idylliska tid hade sin glansperiod, men nu är nedlagt, och når fram till byarna på ön mitt Tunnerstad och Kumlaby. Här klunga sig husen samman i gemytlig trevnad, omgivna av täppor och större eller mindre fruktodlingar, som tjäna öbon till förvärv, en bild av ön som den lever sitt liv av i dag. Ett besök på Visingsö i blomningstiden, då träden väva sina vita och skära valv från gård till gård eller i mognaden, då grenarna hänga tyngda av äpplen, päron och plommon, är en upplevelse, som man länge minnes. Öns jord anses mycket god och förnämlig, rationellt skötta jordbruk finnas. Fast isolerat och på sitt sätt avskuret från fastlandet, lever ön med i sin tid. Så småningom rullar nu remmalaget förbi nya och gamla Braheskolan, en högre folkskola, också den ett minne från grevens tid, från vilken den äger en donation, och når fram till Kumlaby gamla medeltidskyrka, ett smycke av enkelhet och renhet, med sin mäktiga bildsvit, kanske fästad på muren av fromma bröder från Alvastra enär Birgittas bild finnes på två ställen. Frestkerna äga så många ikonografiskt intressanta drag, att de av den initierade böra ägnas lika stort intresse som den lockande, storslagna utsikten från tornterrassen.

BRAHEKYRKAN
Sakristian i Brahekyrkan är ett sanctuarium, en sevärdhet av första rang. Den storslaget gripande bilden av Birgitta, en skulptur av en mästare från Lübeck, som framställer sierskan i uppenbarelsernas ögonblick, är ett förnämligt konstverk, av vilket en svagare replik fått en framträdande plats i Vadstena klosterkyrka. Själva skattkammaren är förlagd till detta rum. Först lägger man märke till de sakrala föremålen, varav ett helgedomsskrin av emaljerad och förgylld koppar, stammande från 1200-talet, är ett av de förnämsta. Den rikt ciselerade nattvardskalken och en sockenbudskalk med oblatask, skänkta av Per Brahe och Kristina Katarina Stenbock äro också mycket märkliga ting. Största uppmärksamheten bland turister brukar Ebba Brahes brudkrona och ett brudgumsspänne tilldraga sig, vilka båda ofta burits av folk på ön, som inträtt i det äkta ståndet.

Även andra, som låtit viga sig här, erhålla, om de så önska, samma förmån. Det har varit ganska många kronbrudar av det slaget i Brahekyrkan. Men innan vi lämna sakristian böra vi uppmärksamt betrakta den mycket märkliga dörren, som för dit in, och som, på sin emot kyrkan vända del, har järnbeslag med symbolisk innebörd av den ryktbare mästaren Asmund Smed. Han har även smyckat Värnsunds kyrka i Östergötland och Vessås i Västergotland med sin ryktbara smideskonst. Denna säges av kännare vara unik, ej blott för Sveriges
del, utan för hela Europa, som ej på detta område har att uppvisa något liknande.

KUMLABY KYRKA
Kumlaby kyrka, som är från 1100-talet, har märkliga freskomälningar, som äro från långt senare år, samtida ungefär med det berömda uppländska kyrkomåleriet. Särskilt intressant är framställningen av Eustachius-legenden, den hedne riddaren, som vid en jakt i en skog mötte den korsfäste frälsaren i skepnad av en hjort och som blev så gripen av denna uppenbarelse, att han lät döpa sig med hela sitt hus. Härigenom blev han utsatt för mycken förföljelse och många olycksöden drabbade honom, tills allt slutade i lycka och harmoni. Detta motiv går igen i många länders
konst, och den italienske målaren Pisanello har målat en berömd stafflitavla över motivet, som är en dyrgrip på ett stort museum i London. Senare har den romerske riddaren förvandlats till den germanske Hubertus, jaktens skyddshelgon, som även blivit föremål för målerisk framställning. Wilhelm Räuber har målat en känd tavla med detta motiv, som finnes i nya pinakoteket i München. I kyrkan tilldrager sig annars naturligtvis koret med altaret den största uppmärksamheten. Här ser man Kristus i glorian, omgiven av muciserande änglar, som äro nordiska systrar till skapelser av den berömde helgonlike målaren Era Angelico, som hade sin verksamhet i Florens och som där smyckat ett helt kloster, San Marco, med fromma bilder av helgon och änglar. Kumlaby kyrka har en bestämd katolsk prägel.

GREKISKA TEOSOFTEMPLET
Katherine Tingley, under sin livstid ledare för den amerikanska sektionen av det teosofiska samfundet, universella broderskapet, då för tiden med säte i Point Loma - som bekant finnes det en indisk sektion med huvudkvarter i Adyar - gästade Visingsö under ett av sina första besök i Sverige. Hon fann sådant behag i denna plats, att hon lär ha yttrat, att jämte Point Loma var Visingsö en av de skönaste platser, hon sett i världen. Tanke uppstod hos henne att här bilda ett centrum för den gren av den teosofiska rörelsen, som hon tillhörde, och då hon var en beslutsam kvinna, blev denna tanke så småningom verklighet. Nere i Stigby, söderut på ön, har teosoferna sedan dess dels ett refektorium, där
gäster mottagas, och föreläsningar hållas, dels ett tempel i grekisk stil, dit en del av den rent praktiska verksamheten är förlagd. För resenärer till ön hägrar det vita templet som en overklighet, en sällsam dröm, nära intill de små, röda lantliga stugorna i Stigby.

NÄS KUNGABORG
Redan tidigt, i den isländska sagan Rimbegla, omnämnes Visingsö och och framför allt borgen där, vilken säges vara den starkaste i hela riket och att konungarna där förvarade sina dyrbarheter. Detta måste tydligen gälla just Näs konungaborg och ej den tidigare kungsgården, husbyn, som varit belägen nära den plats, där Brahekyrkan nu ligger. Vad som kvarstår av ruinen vid Näs är bland annat ett kupolvalv, som haft sin plats alldeles under konungens enskilda rum och med ingång därifrån endast genom en lucka i golvet. Här ha således rikets klenoder förvarats. Den person, som i våra dagar beträder kupolvalvet, i vilket en inbrytning gjorts från ena sidan, kan gott bestå sig en historisk rysning, ty han befinner sig i själva mittpunkten för det medeltida Sveriges kraftcentrum: den andliga överhögheten, kungamakten, skattkammaren med dess riksregalier. I ett fragment till en ny del av Folkungaträdet, som aldrig fullbordats, men avhandlar Magnus Ladulås söner och deras onda öden, låter Heidenstam hertigarna Erik och Valdemar besöka sin broder konung Birger på Näs slott. De båda bröderna råka därvid ut för ett möte med en skön och gåtfull ung kvinna, som försvinner genom en lucka i golvet av det rum, där hertigarna just befinna sig och som aldrig kan återfinnas, trots ihärdigt sökande. Det låter som ett varsel om Håtuna och Nyköpingshus. Borgen på Visingsö säges av fackmän ha liknat det sistnämnda fästet ganska mycket. Kanske det första uppslaget till denna skildring härstammar just från Rimbegla och konungens på Visingsö välvda skattkammare.

KOMMINISTERGÅRDEN
I den gamla komministergården, namnet officiellt Kumlaby trädgård, är numera öns vandrarhem inrett, där resenärer kunna få plats i härberget. Om sommaren är här vanligen ett rörligt liv och de olika världsspråken, engelska, franska, tyska blandas här i all sämja. Men även danska, norska och finska gäster äro ej ovanliga. Den gamla byggnaden med sin allé av vackra, ålderdomliga träd bildar ett vackert inslag i Kumlaby, och den får ökad betydelse genom närheten till kyrkan. Här blomma gamla klosterliljor i den förvildade trädgården, som kanske en gång varit ett klosters örtagård. Den flora, som trots hårda år överlevat, kan tyda på något sådant. En sommar, då öns komminister ännu bodde här, gästade skalden och akademisekreteraren C. D. av Wirsén gården och bodde en tid som gäst i södra gavelrummet. Det säges att han här skrivit några av sina dikter. Gammal och ny tid mötas således även här på den minnesrika ön.