Faluns historia

Den äldsta gruvbrytningen i Stora Kopparberget bedrevs av bondebergsmän bosatta i Vika, Hosjö och Torsäng m.fl. bondebygder. Fr.o.m. 1300-talet hölls regelbundet återkommande torgdagar på en torg- och marknadsplats vid Faluåns nedre lopp. Kring denna plats utvecklades en bebyggelse, som gick under namnet Falan. Centralortsfunktioner knutna till kyrka, prästgård, fogdesäte och kungsgård fanns längre upp längs ån intill en medeltida vägsträckning.

Trots att Falun var en betydande tätort redan under senmedeltiden, dröjde det till 1641 innan orten erhöll stadsprivilegier. Falun var redan då en av landets största städer med sina drygt 6000 invånare. Merparten av stadsbebyggelsen bestod av en låg, tätbyggd träbebyggelse, färgad brunsvart av svaveldioxidhaltig roströk. Ännu vid mitten av 1700-talet fanns endast ett privat stenhus vid sidan av de två kyrkorna och rådhuset. Sommaren 1761 utbröt två bränder, vilka ödelade 2/3 av staden. Efter bränderna uppfördes ett tjugotal stenbyggnader, flertalet av slaggflis i en helt ny byggnadsteknik.

Men utvecklingen hejdades. Fram till 1800-talets mitt minskade befolkningen till ca 4000 invånare. Först i och med tillkomsten av järnvägarna vände trenden. År 1859 öppnades Gävle-Dala Järnväg, och 1879 blev Bergslagernas Järnväg från Falun till Göteborg färdig. Industrier tillkom, och nya offentliga byggnader uppfördes.

Kopparhanteringen i Falun ändrade karaktär mot slutet av 1800-talet, och Faluns roll som administrations- och skolstad tog överhanden. Vid mitten av 1900-talet omdanades centrum kraftigt, men Falun har trots detta kvar mycket av sin gamla trästadsbebyggelse och karaktär av gruvstad.