Halmstads historia

Halmstads äldsta privilegiebrevprivilegiebrev är från 1307, men säkra indikationer på permanent stadsbebyggelse kan spåras från 1200-talets mitt. På 1320-talet flyttades den ursprungliga staden närmare kusten. Halmstads läge, där kustvägen korsade Nissastigen mot inlandet, skapade goda förutsättningar för export av boskapsprodukter, järn och trävaror.

Under senmedeltiden blev Halmstad en viktig mötesplats för politiska förhandlingar om Kalmarunionen. Vid 1500-talets slut blev staden garnisonsstad och förvaltningscentrum för Halland. När Halmstad kom under svenskt herravälde, efter 1645, bröts en långsiktigt expansiv utveckling. Ekonomin stagnerade, och garnisonen lades ned på 1730-talet.

Vid 1700-talets mitt var Halmstad med sina knappt 1000 invånare inte mycket större än under dansktidens blomstringsperiod.

Under 1800-talet var Halmstad däremot en av rikets snabbast växande städer. Antalet invånare steg från 1 300 år 1800 till drygt 15000 år 1900; därmed växte Halmstad från en liten till en medelstor stad. Utvecklingen har därefter, i jämförelse med andra städer, gått i lugnare takt.

Halmstad har varit en viktig handels- och sjöfartsstad, och staden har förmedlat varor till och från ett vidsträckt uppland. Halmstad har också varit en betydande industristad, med järn, metall och textil som ledande branscher. Wallbergs fabriker från 1820-talet var länge stadens ledande industri. Som residensstad har Halmstad fyllt flera viktiga servicefunktioner.