Hudiksvalls historia
Hudiksvall fick stadsprivilegier av Johan III 1582. Staden anlades i anslutning till en äldre hamn- och marknadsplats. Gynnsamma handelsprivilegier bidrog till att ge det äldsta Hudiksvall en expansiv utveckling, och Hudiksvall var ca 1630 Norrlands största stad efter Gävle. Exporten grundades bl.a. på sågade bräder och järn.
När Hudiksvall genom det s.k. bottniska handelstvånget 1636 förlorade stapelrätten försämrades möjligheterna. Konkurrens från grannstäder och närliggande järnbruk ökade svårigheterna, och en kort period som länscentrum lyckades inte häva en långvarig stagnation.
Stormaktstiden slutade med den största enskilda katastrofen i Hudiksvalls historia: år 1721 anföll ryssarna, och staden brändes i grunden. 1700-talet innebar en lugnare och långsiktigt positiv utveckling, särskilt efter bottniska handelstvångets avskaffande (1765).
Hudiksvalls folkmängd ökade från ca 1 100 invånare på 1770-talet till ca 2000 år 1850 och nästan 5000 vid sekelskiftet. Den starka expansionen kan främst tillskrivas trävaruhandeln, och Hudiksvall utvecklades under senare delen av 1800-talet till en av Sveriges främsta exporthamnar för trävaror.
Staden har i alla tider fyllt viktiga centralortsfunktioner för omgivande bygder. Handel och samfärdsel har haft en starkare ställning än i många andra städer. Fisket var av stor vikt ända fram till 1800-talets mitt. Under 1900-talet har Hudiksvall växt förhållandevis långsamt och förlorat i betydelse.