Kalmars historia
Tidpunkten för Kalmars grundande är inte känd, men kan uppskattas till ca 1200. En kastal från 1100-talets senare del finns belagd, och orten omnämns kring 1200, men stadsindikationer uppträder först vid 1200-talets mitt. Kalmar hade under medeltiden täta kontakter med Hansan och ett starkt tyskt befolkningsinslag. På 1300-talet var borgen ett av rikets starkaste fästen. Staden spelade en framträdande roll som mötesplats i medeltidens nordiska politik, med en höjdpunkt vid bildandet av Kalmarunionen 1397. Under senmedeltidens unionsstrider utsattes Kalmar för flera anfall och belägringar. Närheten till djupt farbart vatten var av avgörande betydelse för lokaliseringen av 1200-talsstaden. Staden omgavs på 1300-talet med en ringmur, vars rester ännu kan ses runt Gamla staden.
Medeltidsborgen byggdes om till renässanspalats på 1560-talet och befästningarna moderniserades men förstördes tillsammans med staden i Kalmarkriget 1611-13. Efter en eldsvåda 1647 påbörjades flyttningen av Kalmar till Kvarnholmen. Folkmängden fluktuerade men var långsiktigt stagnerande kring 1500-2000 invånare. Under 1600-talet stärktes Kalmars administrativa och kulturella funktioner. Redan 1603 blev staden centrum för en superintendentur, som 1678 omvandlades till Kalmar stift. Kalmar blev 1634 residensstad för landshövdingen i Kalmar län. Med Roskildefreden 1658 förlorade staden sina fördelar som gränsstad och ekonomisk utpost. En expansiv trend synes ha brutits. Under frihetstiden förbättrades konjunkturerna, Kalmars sjöfart expanderade och staden nådde på 1770-talet 3500 invånare.
Kalmar har efter 1800-talets mitt tappat mycket av sin forna ställning och i stadshierarkin fallit från en sjunde till en tjugofjärde plats. Industrialiseringen var relativt sen och svag, branschsammansättningen dessutom mindre gynnsam för hög tillväxt. Sjöfart, handel och tjänster har varit väl representerade, men även här har Kalmar efter 1950 förlorat sin ledande position i sydöstra Sverige.
Staden flyttades av militära skäl 1647-57 till ett helt nytt läge ute på Kvarnholmen. Nya staden fick regelbunden rutplan med Storgatan som symmetriaxel. År 1822 upphörde Kalmar att vara fästningsstad. Successivt demolerades sedan olika delar av vallen. År 1862 överlämnade staten generellt fortifikationsjorden till staden. Johan Jeansson köpte en del av jorden och uppförde där Kalmar Ångkvarn (1881) vars byggnader ännu dominerar stadsbilden. År 1957 lades verksamheten ned och 1987 kunde Kalmar läns museum flytta in i de restaurerade lokalerna. Av fortifikationsgördeln intill Kalmar slott skapades Stadsparken 1877-80. Kvarnholmens sneda kvarterskanter rätades ut enligt 1876 års stadsplan, och mellan Malmens nyare rutkvarter lades den tidstypiska Esplanaden in som bred brandgata.
År 1874 öppnades järnvägen Kalmar-Emmaboda. Bangården lades på utfyllnad i Slottsfjärden. Storgatan därifrån och till Stora torget är Kalmars huvudaffärsgata, som sedan 1970 varit gågata. På Stora torget mittemot domkyrkan ligger stadens rådhus, byggt 1684-91. Utflyttat till Malmen finns Kalmars läroverk, Stagneliusskolan (arkitekt Ragnar Östberg, 1934) samt posthuset (arkitekt Erik Lallerstedt, 1945). Under 1970-talet byggdes kring Malmbrogatan ett statligt förvaltningskomplex med länsstyrelse och polishus i centrum. En modern affärsgalleria har inrättats i Skeppsbrons magasinskvarter.
Den gamla stadskyrkan, Storkyrkan, var en ursprungligen romansk kyrka med brett torn som i flera omgångar under medeltiden utvidgades till en stor treskeppig kyrka med ett tiotal sidokapell. Den förstördes under Kalmarkriget 1611, men iståndsattes. År 1647 eldhärjades kyrkan på nytt. Eftersom man redan 1640 beslutat att staden skulle flyttas till Kvarnholmen reparerades kyrkan endast hjälpligt och arbetena avstannade nästan helt sedan den nya domkyrkan grundlagts 1660. År 1678 sprängdes Storkyrkan främst av militära skäl. Under medeltiden fanns ytterligare en mindre kyrka, Sankta Birgittas kyrka eller Lilla kyrkan, senare Tyska kyrkan, vilken revs kort efter branden 1647. Dessutom fanns ett dominikankloster, troligen grundlagt 1243. Kalmar domkyrka ritades av Nicodemus Tessin d.ä. och är ett av den italiensk inspirerade barockens främsta monument i Sverige. Den grundlades 1660 men fullbordades inte förrän strax efter 1700. Predikstolen, som tillhört den gamla stadskyrkan är troligen ett krigsbyte från 1630-talet.