Luleås historia

Luleå grundades 1621 på den plats som nu kallas Gammelstad. P.g.a. landhöjning blev platsen mindre lämplig, och staden flyttades därför 1649 till en bättre lokalisering i sitt nuvarande läge nära älven. Den viktigaste näringen, handeln, inriktades dels på omlandshandel med smör, tjära och så småningom även bräder, dels på lappmarkshandel med pälsverk och fisk. Införseln dominerades av salt, spannmål och vadmal. Folkmängden i Luleå ökade under 1700-talet och nådde 1780 ca 730 invånare.

Luleås moderna utveckling sköt fart efter trävaruindustrins genombrott på 1870-talet och särskilt efter att järnvägsförbindelser med Gällivare och södra Sverige öppnats för gods- och persontrafik 1891 resp. 1894. Luleå utvecklades till en betydande exporthamn för järnmalm, och avancerade från Norrlands näst minsta till tredje största stad. Folkmängden ökade från 1000 personer (1820) till över 9000 (1900). Luleå fick dessutom vidgade regionala uppgifter, blev residensstad 1856 och stiftsstad 1904.

Under 1900-talets inledande decennier gick tillväxten långsammare med inslag av tillbakagång. Efter tillkomsten av Norrbottens järnverk 1940 följde en ny stark expansion, baserad främst på malmexporten och järnverket. Luleå avancerade från en 30:e till en 20:e plats i tätortshierarkin.