Östersunds historia

På 1750- och 1760-talen debatterades möjligheten av att anlägga en stad eller köping i Jämtland, delvis p.g.a. att kuststäderna kritiserats för bristande varutillförsel men också för att dämpa gränshandeln mot Norge och minska landsköpen. Östersund blev stad 1786; privilegierna anslöt till dem som strax innan givits till de finska fristäderna Tammerfors, Kuopio och Kaskö; bl.a. fick invånarna rätt att bedriva handel, hantverk och fabrikation obundna av handelsreglementeringar och skråtvång.

Trots en befintlig marknad på Frösön förlades Östersund av kommunikationsskäl till fastlandssidan, i nära anslutning till det smala Östersundet. Den tidiga inflyttningen gick trögt; mot sekelskiftet 1800 var stadens invånarantal ännu bara blygsamma 150.

Då Östersund 1810 blev residensstad var det ännu rikets minsta stad med drygt 200 invånare. Först genom skogsindustrins frammarsch under 1800-talets senare del och järnvägens framdragande till Östersund 1879 sköt utvecklingen starkare fart. Östersund blev nu istället en av rikets mest expansiva städer och placerade sig i storleksordning som nummer 24 år 1920. Därefter har tillväxten varit måttligare.

Östersund har främst varit handels- och servicecentrum såväl för den omgivande rika jordbruksbygden som för hela länet och dessutom en viktig garnisonsort, medan industrin varit jämförelsevis svagare företrädd.