Piteås historia

Piteå fick stadsprivilegier av Gustav II Adolf 1621. Syftet var att knyta traktens allmogehandel och samehandeln i Pite lappmark till den nya staden. Tidigare hade landsköpmän, birkarlar, drivit handel med samerna och svarat för kronans uppbörd i lappmarken. Det äldsta Piteå lades i Öjebyn vid sockenkyrkan.

Efter en stor brand 1666 flyttades staden 1668 till ett bättre hamnläge på Häggholmen. Piteås tidiga utveckling stimulerades bl.a. av silverbrytning i Nasafjäll 1634-59. Nödåren 1697-98 och stora nordiska kriget, med ryska anfall 1716 och 1721 mot staden, hämmade utvecklingen, men goda konjunkturer för handel och sjöfart återvände, och Piteå kunde växa till ca 900 invånare 1805.

Ännu vid 1800-talets mitt var Piteå en av övre Norrlands främsta städer och fungerade 1810-56 som residensstad för Norrbottens län. Därefter och fram till ca 1950 gick tillväxten relativt långsamt, särskilt jämfört med andra städer i Övre Norrland. Industrin har varit relativt svagt företrädd i Piteå, men riklig i omlandet. Piteå har varit centralort i ett betydelsefullt träindustridistrikt.