Stockholms historia
Stockholms äldre historia (ca 1250-1850)
Stadens grundande
Inget tyder på att Stockholm funnits som stad före 1200-talets mitt. Arkeologiska belägg har påvisat äldre försvarsanläggningar, men inte förekomsten av en stadsbebyggelse. Stockholm omnämns redan 1252 i två urkunder utfärdade av Birger Jarl, och Erikskrönikan utpekar jarlen som grundare. Men säkra belägg saknas.
Man har dock antagit att Birger Jarls slutliga maktövertagande omkring 1250 skapade förutsättningar för en aktiv ekonomisk politik med Stockholm som en viktig knutpunkt. En odaterad handelstraktat med hansestaden Lübeck från 1250-talets första år har tolkats som stöd för detta.
Den tidiga utvecklingen
Från 1270-talet börjar de skriftliga källorna visa att Stockholm då varit ett stadssamhälle. Utvecklingen gick tydligen fort. Magnus Ladulås regenttid (1275-90) har utpekats som en blomstringsperiod. Redan 1289 talas om Stockholm, visserligen i partiska ordalag, som den folkrikaste staden i riket.
När stadens storlek först kan bedömas vid 1400-talets mitt framträder ett samhälle med över 1.000 hushåll och ett invånartal som beräknats till 5000-6000. Ingen annan svensk stadsbildning kunde då mäta sig med Stockholm. Staden omtalas dessutom som "hovetstad" i en mecklenburgsk källa redan på 1390-talet.
Strategiskt läge
Stockholms ypperliga placering, som ett "lås" för Mälaren, är kanske den viktigaste geografiska förutsättningen för stadens tidiga expansion. Landhöjningen gjorde Stockholms ström till den enda naturliga utfarten för skepp till Östersjön. Samtidigt försvårades inseglingen till Mälaren genom de hanseatiska lastfartygens, koggarnas, växande storlek.
Mälarområdets rika jordbruksbygd och den växande järnhanteringen ökade regionens ekonomiska betydelse, och därmed även den tyska hansans intresse för dess resurser. Den strategiska kontrollpunkten vid Stockholms ström drog till sig tidens stora ekonomiska aktörer och intressen, kungamakten och den tyska hansan.
Stockholms blodbad
Under senmedeltiden nådde Stockholm en sådan ekonomisk och politisk styrka och självständighet, att staden blev en maktfaktor i det rikspolitiska spelet. Stockholm blev en viktig bricka i dragkampen mellan de danska unionskungarna och den svenska nationella rörelsen under sturarna.
Det dramatiska händelseförloppet kulminerade 1520 med en massavrättning av ledande svenska oppositionella. Denna blodiga händelse, "Stockholms blodbad", blev startpunkten för en allmän resning. Något år senare ledde händelseutvecklingen till att Gustav Vasa kunde tåga in i Stockholm, och 1523 etablera sig som kung och dynastigrundare.
Stad och stat i ett
Med Gustav Vasa och hans söner kom det starka, nationella kungadömet till Sverige. För Stockholm innebar detta att staden ställdes under skärpt kunglig kontroll. Stockholm blev samtidigt ett dualistiskt samhälle, med en social struktur präglad av å ena sidan köpstadens borgare och å den andra slottets och kronans tjänare.
Först under 1600-talet blev Stockholm rikets huvudstad i egentlig mening. Staden blev då huvudsäte för de rikspolitiska institutionerna, med riksdagen, centralförvaltningen och Svea Hovrätt i spetsen. Genom en merkantilistisk stapelpolitik gjordes Stockholm till centrum för varuutbytet mellan utlandet och stadens mycket omfattande omland (större delarna av Svealand, Norrland och Österbotten i Finland). Stockholms storköpmän fick en ekonomisk monopolställning i de ekonomiska kontakterna mellan utländska (tyska och holländska) och svenska köpmän.
Stormaktstiden
På några få decennier förvandlades Stockholm till en internationell metropol. Mellan 1610- och 1680-talet växte befolkningen från omkring 10.000 till nära 60.000 invånare. Från 1600-talets slut kan man emellertid se tydliga tecken på stagnation.
En serie dåliga skördar på 1690-talet, en förödande pest åren 1710-11 och de omfattande bördor på befolkningen som följde med det stora nordiska kriget 1700-20 bidrog till att försämra de ekonomiska förutsättningarna. Överansträngningen av det svenska samhället under stormaktstidens katastrofala slutskede sammanföll dessutom med orostider och dåliga konjunkturer ute i Europa.
En stagnerande metropol
Först från 1720-talet började tillväxten åter att komma igång, men 1600-talets dynamik skulle inte återkomma förrän på 1800-talet. Mälarområdet hamnade i ett ekonomiskt bakvatten, och Stockholm blev en stagnerande metropol i en f.d. stormakt. Folkmängden var ännu år 1800 inte större än 75.000.
Som säte för frihetstidens parlamentarism och den gustavianska tidens upplysta despotism kvarlevde Stockholm dock i rollen som ett betydande politiskt och kulturellt centrum, och ingen annan svensk stad nådde upp till Stockholms ekonomiska vikt och storlek.
Stockholms nyare historia (från ca 1850)
Demografiska trender
Stockholms långa stagnation bröts vid 1800-talets mitt och ett starkt expansivt skede tog vid. De traditionellt stora födelseunderskotten hävdes genom sänkt dödligheten i kombination med till en början relativt ofördelaktiga födelsetal. Senare sjönk även födelsetalen men långsammare dödstalen.
Den från stagnationsperioden osedvanligt höga andelen utomäktenskapliga barn reducerades, men förblev högre än i övriga riket. Till Stockholms demografiska särdrag hör också relativt hög dödlighet, låg fruktsamhet, utbrett ensamboende och stor omflyttning.
Flera av skillnaderna gentemot övriga Sverige har efter hand utjämnats. Nettoinflyttningen har ofta varit högre än till landsortsstäderna. Endast ca 40% av alla stockholmsbor är födda i Stockholm, vilket även med internationella mått är en låg andel.
Industrialiseringen
Mellan 1760 och 1850 gick Stockholm relativt sett tillbaka inom hela näringslivet och starkast inom manufakturstäderna. Norrköping blev tillfälligt större än Stockholm som fabriksstad och Göteborg en övermäktig konkurrent inom exporten. Genom industrialiseringen i slutet av 1800-talet kunde Stockholm återta sin roll som rikets främsta fabriksstad.
En stor inre marknad bidrog tillsammans med goda kommunikationer, mångsidiga utlandskontakter och ett väl utbyggt skolväsende till att skapa en rikt varierad branschsammansättning. Den produktion som på sikt kunde överleva var den kapitalintensiva med högt produktvärde per anställd och teknologiskt avancerade metoder, medan arbetsintensiva företag med låga löner och enklare teknik slogs ut.
Från tillverkning till tjänster
Efter 1800-talets mitt har Stockholm utvecklats starkt som handels-, transport- och tjänstestad. Under 1900-talet är det främst verksamheter beroende av täta personkontakter och rika informationsflöden som sökt sig till Stockholm och andra storstäder. Som industristad har Stockholms betydelse däremot minskat, men staden är fortfarande en spjutspets ifråga om tekniskt avancerad tillverkning.
Sociala frågor
Det tidiga 1800-talets Stockholm var en av Europas mest ohälsosamma städer. Men förbättringar inom hälso- och sjukvård, vatten, avlopp och annan infrastruktur gjorde industrialismens Stockholm till en avsevärt sundare stad. En modern stadsplanering började ta form och den kommunala administrationen utvecklades.
Relativt tidigt växte en arbetarrörelse fram. 1909 hade socialdemokrater och liberaler tillsammans majoritet i stadsfullmäktige. Socialdemokratins starka ställning bröts dock så tidigt som 1950 efter oavbruten socialistisk majoritet sedan de första allmänna valen 1919.
Förorterna växer fram
Folkmängden ökade raskt efter 1800-talets mitt. Mot seklets slut började ett förortsväsende växa fram. Grannkommunerna blev allt mer delaktiga i utvecklingen. Under 1900-talet har ett expansivt och vittförgrenat förortsnät rest nya krav på kommunal samordning och regional planering.
Stockholm med förorter har haft ungefär samma tillväxttakt som tätorter i allmänhet. Samtidigt har en allt större del av rikets befolkning samlats i Stockholmsområdet. Stockholm har bevarat och utvecklat sin roll som ekonomiskt, politiskt och kulturellt centrum.