Sundsvalls historia

Selångersbygden hade redan under medeltiden viss betydelse som naturlig hamn och tingsplats vid Bottniska viken. Sundsvalls privilegier utfärdades av rikets råd 1621, under en tid då kronan med nya stadsgrundningar sökte öka kontrollen över och beskattningen av den norrländska handeln. Trots motstånd från den lokala allmogen växte Sundsvall fram som köpstad och fiskehamn. Fisket, av tradition en viktig näring i trakten, övertogs av den unga stadens borgare. Bjälkar, sparrar och andra sågade varor spelade redan då en roll i stadens handel, där även boskapsprodukter samt pälsar och skinn ingick. År 1721 brändes och plundrades Sundsvall av ryska trupper. Återhämtningen tycks dock ha varit snabb, då staden redan vid 1700-talets mitt hade ca 1 200 invånare.

Folkmängden fördubblades under 1800-talets första del, och än starkare var uppgången under resten av seklet. Från att ha varit en av Norrlands viktigaste handels- och sjöfartsstäder blev Sundsvall nu även centrum i rikets främsta träindustridistrikt. En rad nya industriorter växte fram i Sundsvalls omgivningar, medan servicenäringarna samlades i staden. I Sundsvall inträffade 1879 den första stora strejken i Sverige. Vid en brand 1888 ödelades nästan hela den centrala staden, varpå den gamla trähusbebyggelsen ersattes av en modern stenstad.

Jämfört med andra städer utvecklades Sundsvall starkt fram till 1880-talet men därefter relativt långsamt. En mer dynamisk utveckling under efterkrigstiden har gjort Sundsvall med omgivande tätorter till den befolkningsrikaste regionen i Norrland.