Umeås historia

År 1588 gjordes ett misslyckat försök till stadsgrundning i anslutning till Umeå kyrka, där det sedan tidigare fanns en handelsplats. Ett nytt försök genomfördes 1622, då Umeå gavs s.k. interimsprivilegier, men först från ca 1640 tog den demografiska och ekonomiska utvecklingen fart: Umeå blev residensort för landshövdingen i Västerbotten och fick 1646 definitiva stadsprivilegier.

Under stora nordiska kriget drabbades Umeå av ryska attacker; bl.a. blev staden nedbränd 1714. En positiv utveckling under resten av 1700-talet höjde dock invånarantalet till ca 1000 omkring år 1800.

Trävaruhandel och rederirörelse utgjorde grunder för Umeås tillväxt under 1800-talet. Därtill var staden länscentrum med många omlandsfunktioner. Kring sekelskiftet 1900 stimulerades tillväxten ytterligare av järnvägen, flera regementen och tillkomsten av Holmsunds uthamn. Umeå framstår under 1900-talet som en av rikets mest expansiva städer, främst tack vare en omfattande tjänstesektor. Ställningen som norra Norrlands kulturella centrum har befästs genom inrättandet av universitet.