Vaxholms historia

Sannolikt fanns viss bebyggelse på Vaxön i nära anslutning till den äldstas försvarsanläggning, som från 1563 var permanent bemannad. Staden, eller flecken ("liten tätort"), Vaxholm grundades dock först 1652. 1700-talets Vaxholm hade stark anknytning till fästningen och farleden in till Stockholm. Stadens borgare gjorde vakttjänst och arbetade på fästningen och tullverksamheten var viktig, liksom lotsningen. Mot 1700-talets slut upptog lotsstaten i Vaxholm nio personer. Den lilla staden (ca 760 invånare på 1770-talet) hade även utkomst av handel och fiske för avsättning i Stockholm. Vid början av 1800-talet var Vaxholm länets största stad (Stockholm lydde under överståthållaren).

Efter att utbyggnaderna av kastellet slutförts och Oskar-Fredriksborg anlagts på 1870-talet steg folkmängden från ca 1000 till 2000 invånare vid sekelskiftet. Vaxholm var då en av länets minsta städer men också ett viktigt skärgårdscentrum, som attraherade båtburna sommargäster. Vaxholm fick fastlandsförbindelse 1926. Det militära beroendet avtog under 1900-talet, och Vaxholm har allt mer integrerats i Stockholmsområdet.

Kartor från mitten av 1700-talet visar att stadens grunddrag, med ett i huvudsak rätvinkligt gatunät med Hamngatan som huvudgata och med oregelbunden bebyggelse mot nordöst och sydväst, redan hade utvecklats. Vaxholms fästning uppfördes 1833-63. På 1850-talet började Vaxholm utvecklas till en sommarbostadsort med stora sommarvillor och badhus med societetssalong.

Bebyggelsen består till övervägande del av trähus; först 1912 blev det tillåtet att uppföra byggnader i annat material. Det nuvarande rådhuset uppfördes 1885 och ombyggdes i klassicistisk stil 1925 av Ciryllus Johansson. Hamnen domineras av Waxholms Hotell, en stor jugendbyggnad från 1903, ritad av Erik Lallerstedt.