Växjös historia

Redan vid medeltidens början synes platsen ha varit en viktig vägknut, och jämte de närliggande byarna Hov och Thiudhby (Kronoberg) kom den också att bli ett centrum för landet Värend. Växjö blev biskopssäte 1170 men stad först 1342. Läget i gränsbygden mot Danmark ledde ofta till härjningar (bl.a. 1276, 1570 och 1612) men gav Växjö en central roll för en omfattande gränshandel, som kulminerade vid frimarknaderna kring Sigfrids- och Birgittadagarna (15 februari resp. 7 oktober).

När Roskildefreden 1658 helt ändrade dessa förutsättningar blev följden en klar stagnation. Ställningen som skol- och förvaltningsstad stärktes visserligen då Växjö fick gymnasium (1643) och vid samma tid länsstyrelse, men under hela 1700-talet fortsatte stagnationen.

Växjö drabbades också av storbränder 1799, 1838 och 1843. Efter den sistnämnda expanderade befolkningen snabbare, och en industrialisering inleddes, stimulerad av järnvägsbyggen 1865-1897 till bl.a. Alvesta, Karlskrona och Ronneby. Invånarantalet var 7365 år 1900. Industrialisering och tillväxt fick en svår knäck då tändsticksfabriken brann 1922, men Växjö hade då blivit garnisonsstad och fått en kraftig utbyggnad av mentalsjukhuset Sankt Sigfrid, vilket förstärkte karaktären av tjänstemanna- och handelsstad.

Inkorporeringen 1940 av den stora landskommunen, där Växjö Östregård (Öster) blivit municipalsamhälle 1919, initierade en ny expansion som kulminerade under 1960-talet: befolkningen ökade då från 15 609 till 37 083. Talrika nya industrier har gett Växjö en jämnare näringsprofil, även om karaktären som tjänstemannastad och handelscentrum för södra Småland förblivit stark. Till det senare har utbyggnaden av skolsektorn bidragit, med en universitetsfilial 1967 och en självständig högskola från 1977.

upp