Kommunerna 1955: Nordingrå landskommun

NORDINGRÅ
"En backe, en tjärn, en grind..."
en presentation av vår kommun, troligen präglad av någon gästande landsvägsresande i början av seklet.
I all sin enkelhet är den slående karakteristisk för kommunens väggeografi, även om grindarna, sedan K. Väg- & Vatten tog hand om vägarna, numera försvunnit. Backarna tör man dock inte ens på det hållet kunna radera bort. Att orda om kommunens naturskönhet är onödigt. Bilderna få tala.

Om, som det sagts, Vår Herre var ömsom glad, ömsom vred, när han skapade Ångermanland, måtte ombytligheten i humöret hos skaparen ha varit särskilt påfallande vid utformningen av Nordingrå. Detta bekräftas av vidstående vy från Sveriges högsta kustberg över Vågsfjärden, kommunens hjärta
Gammal kulturbygd från den tid, då Nordingrå Prosteri omfattade område långt in i lappmarkerna.

Praktiskt taget omgärdat av mäktiga havsfjärdar och sönderskuret av otaliga havsvikar breder landskapets berg- och dalbana ut sig. Här finns inte några större jämna ytor, men de som finns äro väl tillvaratagna...

...som här, jordbruksbygd kring den idylliska Omnefjärden.

Längre tillbaka i tiden redovisades kommunens fastighetsbestånd med siffror, som kunde ha hämtats ur almanackan. Vid de 52 sjöarna fanns 52 byar med 365 bönder. De svårarbetade jordbruksenheterna skulle kanske av en sydsvensk betecknas "åkerlappar med betydande brukningssvårigheter". Och dock räknas Nordingrå som till stor del jordbrukskommun, även om den aktiva jordbruksbefolkningen genom mekanisering och rationalisering ständigt minskar kvantitativt.

Gårdarna söker sig intill berget för att på lägligare mark ge plats för åkrarna.
Den obligatoriska sjön ligger som synes där den skall ligga.

För folket i kustbandet har fisket varit den förnämsta inkomstkällan.
Gamla tidens hårda arbetsförhållanden ha förbättrats med moderna båtar och redskap, men ingenting av detta uppväger den minskande fisktillgången. På några år har antalet yrkesfiskare nedgått med 60-70 %. Vem skall i framtiden producera den läckra Nordingrå-surströmmingen. Råvaran till denna "importeras" redan nu från mellan-Sverige.

Norrfällsvikens fiskehamn längst uppe i nordost, är den största och kanske äldsta, tidigt grundlagd av fiskare från Gävletrakten. Numera allt färre fiskare, allt flera sommargäster.

Genom kommunens läge vid sidan om allfartsvägarna har storindustrien inte lockats att här slå ned sina bopålar. Bygdens eget folk har dock upparbetat om inte stor så ändock industri. Främst gäller detta i Mjällom, "Norrlands Örebro", där fyra skofabriker ge full sysselsättning åt ett 250-tal arbetare. Sedan kan nämnas några mindre sågverk, mera typisk småindustri som tunnbrödsbagerier, konservburksfabriker och handsfabriker samt fisksalterierna...

Inget småhantverk utan modern industri. Vid de större fabrikerna uppgår dagsproduktionen till 800-1000 par skor.

...och "turistindustrin", som synes stå inför ett betydande uppsving.

Som en avslutning på dessa glimtar från Nordingrå visa vi ännu en karakteristisk landskapsbild - förevigad under den sega brytningstiden mellan vinter och vår - vilken får stå som en symbol för allas vår strävan att vända strömmen i utvecklingen till en hoppfull framtid för kommunen och dess invånare.
Tallen på bergstoppen ger besked om att man även under svåra förhållanden kan sträva uppåt - och lyckas!

Nordingrå i maj 1955.