Kommunerna 1955: Tjärnö landskommun

Utsikt från Tjärnö mot Kosterfjorden. I bakgrunden t.v. Kosteröarna.

Tjärnö är Sveriges västligaste kommun. Det är en liten ö-kommun med bebyggelsen splittrad på 18 öar, av vilka de största äro Nord- och Sydkoster, Ramsö, Rossö, Tjärnö, Styrsö och Öddö. Den djupa Kosterfjorden skär som ett brett band genom kommunen. Naturen är typisk för Nordbohuslän, barrskogen går ända ut till havsstranden, endast de yttersta skären och högsta bergen äro kala. I de inre vikarna är barrskogen blandad med lövskog och landskapet antar en mer leende karaktär. De inre öarna bestå av granit medan öarna på andra sidan Kosterfjorden äro uppbyggda av gneis. Floran är rik både på vanliga och mera sällsynta växter, det senare särskilt på Sydkosters lövängar. Odlingsbar mark finnes i sänkorna mellan bergen på gammal havsbotten eller myrmark. Sin främsta bärgning har befolkningen dock sedan urminnes tider hämtat från havet.
Man kan numera särskilja två större grupper fiskare. Hemmafiskarna fiska i vattnen runt öarna med backa efter torsk, med olika garn efter plattfisk, laxöring m.m., dörja makrill under vår och sommar och dra sina hummer- och krabbtenor på hösten. Trålfiskarna tråla framför allt räka under större delen av året, dels i Kosterfjorden, dels i Skageracksdjupet och ute mot de norska bankarna. En del av dessa fiskare gå i maj över till makrillfiske med drivgarn, andra gå i slutet av juli på sillfiske till Fladen ground och många delta i hummerfisket på hösten. Går vintersillen bra till övergå en del båtar till att under några vintermånader fånga sill med vad och flyttrål.
Av jordbruken ligga de flesta på de inre öarna. Enheterna äro i allmänhet små, även där jordbrukaren enbart lever på sin gård och eventuellt tillhörande skog. En stor del av småbrukarna delta i något slag av fiske, oftast då makrill- eller hummerfiske. Jordbruket hämmas av bristen på maskiner och arbetskraft samt främst av öarnas isolerade läge. Någon industri att tala om finnes ej inom kommunen, endast några hantverksmässigt drivna båtbyggerier, en fisklådstillverkning samt en mindre mekanisk verkstad på Sydkoster. En viss stenindustri har tidigare funnits inom kommunen. Sålunda högg man gatsten på Tjärnö, Rossö, Älgö och Nöddö, men denna verksamhet nedlades på 30-talet, då de dåliga tiderna inom stenindustrin började.
Att jordbruket och fisket inom kommunen stått i nära samband under tidernas lopp, visar också bebyggelsens utveckling. Visserligen finns en rad små anhopningar av hus vid vikar, sund och hamnar, men någon utpräglad fisklägesbebyggelse liknande den längre söderut i Bohuslän finnes inte. Endast Nordkoster har vad man kan kalla tätortsbebyggelse. För övrigt ligga husen utspridda på de gamla ägorna eller på från dessa avsöndrade nya jordenheter. Detta är i överensstämmelse med liknande förhållanden inom närbelägna delar av Norge. Att förbindelserna med Norge varit mycket livliga även efter 1658 vittnar mycket om, t.ex. båttyperna (snipa, koster) samt framför allt dialekten. Dialekten varierar snart sagt från ö till ö, men gemensamt är,

att den i både ordförråd och melodi är mer norsk än svensk. Under nedgångstider för risket har, vid sidan av Amerika, Norge också varit en tillflyktsort för arbetsökande Tjärnöbor.
Ett hårt och strävsamt liv är fiskarens lott. Ej mindre arbetssamt blir det, om han därtill skall sköta en jordbit. Den bärgning han fått har ofta varit knapp. Uttrycket "fattiga fiskare" har inte kommit till för ro skull. Farofyllda voro också fiskefärderna, särskilt förr i världen, när båtarna voro mindre och framdrevos av segel eller åror. Under årens lopp gingo många Tjärnöbor till sjöss och seglade över hela världen på svenska och norska båtar. En del av dem blev för alltid borta. Fortfarande komma olycksbud,

ehuru långt mera sällan, sedan båtarna blivit större och maskindrivna. Men havet har fostrat människor, som trots nöd och umbäranden ej kunnat tänka sig ett annat liv och som i arv till nya generationer lämnat den starka bundenheten vid den egna ön och havet därutanför. Under den svåra kristiden för fisket i början av 1900-talet ägde en stor utvandring till Amerika rum, men påfallande många av dessa återvände hem, sedan de skaffat sig en någorlunda tryggad ekonomisk grund i det främmande landet.
Mot slutet av 30-talet kom ett uppsving för fisket, som sedan gjorde sig särskilt märkbart under kriget. Fiskarnas stigande inkomster kan direkt avläsas i siffrorna för kommunens skatteunderlag. En modern trålfiskares levnadsförhållanden är oändligt avlägsna de ytterst små förhållanden en fiskare levde i på 1800-talet. Det är inte små summor, som investeras i båtar och redskap nu för tiden. Svenska folkets allmänna standardhöjning har nått även fiskarena. Men härav ha också följt nya problem, ökade anspråk av många slag, särskilt från ungdomens sida. Man är på ett helt annat sätt än förr medveten om skärgårdsöarnas isolering. Både kvinnlig och manlig ungdom söker sig till städerna, och även hela familjer utflyttar till staden, som bjuder både hamn åt båten och skolor för barnen. Tjärnös innevånareantal har gått ned från 2257 vid sekelskiftet till endast 1525 den 1 jan. 1955.

I kyrkligt avseende bildar Tjärnö egen församling inom Skee pastorat. Kyrkan är belägen på Tjärnö, där den reser sitt torn ur skogen och bildar ett välkänt sjömärke för hemvändande fiskare.
Vad kommunen hoppas få förverkligat inom en snar framtid är förbindelsen med fastlandet för några av de inre öarna, nämligen Tjärnö, Öddö och Daftön. En väg är färdigbyggd på öarna och de två broar, som fattas, hoppas man få inom de närmaste åren. Denna vägförbindelse är livsviktig för öarna, som annars hota att avfolka. Broarna komma att lösa flera av jordbrukets problem och ge ungdomen möjlighet till arbete utan att flytta från öarna. Kanske kan vägen även åtadkomma att några industrier förläggas hit, t.ex. i samband med fisket. Ur turistsynpunkt blir den nya vägförbindelsen av stor betydelse. Nya och hittills orörda områden med tillgång till både bad och skog kommer att öppnas för bil- och cykelturister. Därmed följde givetvis ökade och nya inkomstmöjligheter för kommunens befolkning.