Arbogas historia

De äldsta beläggen för Arboga som stadsbildning härrör från 1200-talets slut. Det saknas säkra indikationer på att platsen skulle ha haft centralortsfunktioner före denna tid. År 1285 grundades ett franciskankloster, från 1290-talet omnämner källorna köpmän i Arboga och från 1330 känner man stadens sigill, vilket tyder på en fullt utbildad medeltidsstad.

Genom Arbogaåns vattensystem har staden haft kontakt med Noraskogs och Lindesbergs bergslagsområden, där malmbrytning är väl känd åtminstone sedan mitten av 1300-talet. Arbogas primära funktioner som omlastningsplats för järnmalm och som utskeppningshamn över Mälaren har upprätthållits genom medeltiden och fram i nyare tid, vilket bl.a. framgår av stadens bevarade tänkeböcker från 1451-1569.

Arboga intog under medeltiden och början av nya tiden en framträdande plats bland Sveriges städer, och här ägde flera viktiga politiska och kyrkliga möten rum. Mest känt är det riksmöte i januari 1435 som av äldre forskning har setts som Sveriges första riksdag. Franciskanernas kloster i Arboga fick ställning som ordens huvudsäte i Norden. På 1560-talet inrättade kronan ett harnesk- och gevärsfaktori i Arboga.

Tillkomsten av städerna Nora och Lindesberg under 1600-talet ledde till en nedgång för Arboga, liksom öppnandet av Hjälmare kanal 1639. Järnvägsförbindelsen med Örebro 1857 gjorde för en kort tid Arboga till en viktig hamn för omlastning av exportjärn på väg mot Stockholm. Den markerar också inledningen till stadens industriella utveckling.