Falköpings historia

Falköping, som kan beläggas som stad först omkring 1400, var tidigare med sin stora 1100-talskyrka, helgad åt S:t Olof, en kyrklig centralort och viktig vallfartsort. Under 1500-talet hotades Falköping av nedläggning, och under nordiska sjuårskriget brändes staden. Falköping levde dock vidare som en av Sveriges minsta agrara köpstäder med en befolkning på ca 450 invånare år 1800.

Falköping utvecklades som småstad och regionalt centrum i början av 1800-talet. Uppgiften som centralort stärktes när Falköping på 1860-talet blev en viktig järnvägsknut vid såväl Södra som Västra stambanan. Handel och service har fortsatt att prägla staden, som haft en jämförelsevis måttlig tillväxt under 1900-talet.