Härnösands historia

Härnösand grundades 1585 av Johan III nära platsen för korsmässomarknaden, som hölls 14 september på Härnön vid Ångermanälvens mynning. Det fördelaktiga läget gav goda förutsättningar för export av trävaror, järn och boskapsprodukter.

Omkring 1650 hade Härnösand vuxit ifatt Hudiksvall, som dittills varit Norrlands näst största stad. Bottniska handelstvånget försämrade Härnösands ekonomiska förutsättningar, men staden kompenserades genom att den blev stiftsstad 1647 och fick gymnasium 1650.

Härnösand lades nästan helt i aska i samband med det ryska anfallet mot Norrlands kustland våren 1721. Annars blev 1700-talet en expansiv period för Härnösand, med satsningar bl.a. inom regionens sågverksrörelse. Staden återfick 1765 stapelrättigheter och blev 1778 residensort i Västernorrlands län. Vid 1800-talets början passerade Härnösands folkmängd 1 800 personer.

Härnösand var ännu i början av 1840-talet Norrlands näst största stad och tillhörde under hela seklet rikets 25-30 största städer. Staden har utgjort en administrativ, kulturell och kommersiell centralort för länet och stora delar av Norrland. Tjänstesektorn har varit rikare representerad än i många andra städer. Även handel och samfärdsel har varit ovanligt väl företrädda. Fabriksväsendet framstår däremot som mindre dynamiskt.

Kombinationen av svag industrisektor och rikliga centralortsfunktioner har inte varit gynnsam för stark tillväxt. Härnösands folkmängd har ökat långsammare än många andra städers.