Helsingborgs historia
Helsingborg är en av det nuvarande Sveriges äldsta städer. Arkeologiska observationer tyder på att det funnits bebyggelse redan under 1000-talet uppe på Landborgen.
Helsingborg nämns av Adam av Bremen på 1070-talet, och redan 1085, i Knut den heliges gåvobrev, omtalas en stadsskatt från Helsingborg. Tidigast under 1200-talet började strandstaden nedanför Landborgen att växa fram.
Helsingborgs lokalisering vid den kortaste överfarten mellan Skåne och Själland gjorde tidigt staden till en kommunikations- och bevakningspunkt för trafiken över och genom Öresund. Via Helsingborg gick bl.a. skånsk boskap till de danska öarna och vidare ner mot kontinenten.
Stadens betydelse under medeltiden framgår inte minst av Mariakyrkan, som var en av det medeltida Danmarks största stadskyrkor.
Helsingborgs strategiska läge framstod som mycket betydelsfullt i hög- och senmedeltidens storpolitiska maktkamp i Norden. Den äldsta kända borgen i Helsingborg, en ringmur med kärntorn, uppfördes vid mitten av 1100-talet. Den ännu kvarstående anläggningen, Kärnan, påbörjades sannolikt vid 1300-talets början. Det var ett av Danmarks starkaste riksfästen och utsattes för flera belägringar.
Helsingborg drabbades hårt även under den stora kraftmätningen mellan Sverige och Danmark under 1600-talet och början av 1700-talet. Befolkningen tvingades vid flera tillfällen fly, och bebyggelsen skövlades och brändes.
Sedan Helsingborg 1658 hamnat under svenskt herravälde försämrades utvecklingsbetingelserna. Nya, svenska, tullmurar restes mot omvärlden, och en ibland omild försvenskningspolitik skapade problem och inre slitningar i stadssamhället. Helsingborg gick in i en hundraårig period av befolkningsmässig stagnation. Stadens ca 1 300 invånare på 1770-talet var sannolikt inte många fler än de varit under den sista dansktiden.
I mitten av 1800-talet hyste Helsingborg ca 4000 invånare. Tillväxten, som hade varit förhållandevis stark under det tidiga 1800-talet, accentuerades än mer under seklets senare hälft. Helsingborg avancerade från den artonde till den femte största staden i riket. Folkmängden passerade 50000-strecket under 1920-talet.
En viktig faktor bakom Helsingborgs raska tillväxt var spannmålshandeln. Staden utvecklades till Skånes största exporthamn för havre och en av rikets viktigaste hamnstäder.
Den industriella utbyggnaden var samtidigt omfattande. Många av de nya industrierna var på olika sätt rotade i den omgivande traktens bördiga jordar.
Det sena 1800-talets Helsingborg är känt som "konsulernas stad". Konsulerna Petter Olsson och Nils Persson framstår som den tidens ledande företagare. De var också betydande kommunalmän och riksdagsledamöter.
Efter 1930 har utvecklingen gått i beskedligare tempo. Sjöfart, handel, gummiindustri och kemisk industri har varit relativt rikt företrädda, medan den på riksplanet starkt dynamiska verkstadsindustrin haft en svagare ställning.