Lidingös historia

Lidingö, som fram till 1774 var i familjen Banérs ägo, fick sin första fasta fastlandsförbindelse i början av 1800-talet. Vid seklets mitt började stockholmare uppföra sommarnöjen på ön. Några årtionden senare blev bosättningen av utflyttade stockholmare mer permanent. Exploateringen intensifierades ytterligare i början av 1900-talet. Flera villabolag tillkom och Lidingös karaktär av stockholmsförort stärktes. År 1910 bildade Lidingö köping med en befolkning om 4500 invånare. Stadsrättigheter tillföll Lidingö år 1926.

Lidingö började bebyggas med sommarvillor under mitten av 1800-talet. Lidingö villastad på norra Lidingö tillkom efter mönster från Djursholm. År 1905 inköptes delar av Hersby gård av en exploatör. Marken styckades upp och såldes som villatomter utefter en samtidigt byggd elektrisk spårväg (norra banan). Från 1914 anslöts bl.a. Herserud, Skärsätra och Brevik till södra banan. Efter hand har flera höghusområden uppförts; numera bor knappt hälften av befolkningen i villor och radhus.

År 1971 invigdes en särskild högbro för bilar, och 1975 fick Lidingö ett uppmärksammat modernistiskt stadshus (ritat av arkitekten Sten Samuelsson). Här finns även Kanadahusen (en grupp tidiga radhus från 1908) och ett antal kursgårdar samt konstmuseet Millesgården.