Linköpings historia

Linköping var en kyrklig centralort redan vid 1100-talets början. Staden Linköping växte fram först någon gång under 1200-talet, och stadsfunktioner kan säkert beläggas från ca 1300. Linköpings utveckling gynnades av stiftsadministrationens närvaro och läget vid vägmöten i centrala Östergötland.

På 1590-talet drogs Linköping in i de rikspolitiska motsättningar som kulminerade i slaget vid Stångebro 1598 och Linköpings blodbad 1600. Reformationen innebar ekonomiskt avbräck för Linköping, men ställningen som stiftscentrum, liksom tillkomsten av gymnasiet (1627) och landshövdingeresidenset (1635), befäste Linköpings roll som lärdomsstad samt administrativt och kyrkligt centrum.

Stapelstadspolitiken och Norrköpings expansion bidrog till att Linköpings befolkningsutveckling stagnerade från 1600-talets mitt. På 1740-talet kan en ny expansion iakttas, och Linköping hade ca 1800 knappt 3000 invånare. En tillväxtperiod under 1830-talet följdes av en lugnare utveckling jämfört med andra städer. Via Kinda kanal fick Linköping 1871 kontakt med Göta Kanaltrafiken och båtförbindelser söderut. År 1872 nåddes staden av Östra stambanan norrifrån.

Efter 1900 har Linköping varit en av rikets mest expansiva städer och avancerat från den femtonde till den sjätte största orten. Som stifts-, garnisons- och residensstad har Linköping fyllt viktiga uppgifter för hela länet. Industrin, särskilt metall- och verkstadssektorn, har utvecklats mycket snabbt. Under senare tid har universitetet och universitetssjukhuset betytt mycket för Linköpings tillväxt.