Kommunerna 1955: Ålems landskommun

Ålems kommun i Stranda härad Kalmar län är oberört av den nya kommunindelningen och omfattar en landareal av 17655 kvkm därav 35,75 åker - belägen på lika avstånd mellan Kalmar och Oskarshamn och genomfluten av Alsterån. År 1805 hade socknen 2744 i invånare, år 1850 hade antalet ökat till 3896 och 1900 till 4740. Innevånareantalet den 1 januari 1955 var 5036.
För inte stort mer än ett halvsekel sedan var Ålem en utpräglad jordbrukskommun. Nu präglas en stor del av bygden av industrisamhällena och arbetareegnahemmen. Det var tillkomsten av Kalmar-Berga järnväg år 1897, för vilkens tillkomst tre kommunalmän i Ålem voro initiativtagare och energiska förkämpar, som jämte Alsteråns vattenfall blev hävstången till den industriella expansionen.
I vår skogrika bygd var det naturligt att träindustrin skulle komma att prägla socknens industriella, liv. När järnvägen var färdigbygd 1897 blev därför den första industri som planerades en möbelfabrik. Det var Broholms möbelfabrik i Ålem, numera fanerfabrik, som redan före sekelskiftet följdes av AB Bohman & Johanssons Fanerfabrik i Blomstermåla, Skandinaviens första och fortfarande största, Samt Blomstermåla Möbelfabrik. Under utvecklingens gång har företagsamheten blivit rikare varierad, framförallt genom tillkomsten av diverse mekaniska verkstäder. Den första av dessa var Maskinfabriks AB Norrbacken "Norrba" som startades 1913 och sedan dess utvecklats till ett betydande företag, kanske mest känd genom sitt "dammfria sophämtningssystem". Ett annat välkänt företag i kommunen är AB Gabriel-Verken i Timmernabben. Fajansfabriken i Timmernabben är Ålems äIdsta existerande industri och startades 1858 av en från Bornholm inflyttad uppfinnare och konstruktör Henrik Lorentzen Hammer. Sonen Harald Hammer sålde fabriken år 1925 till konstnären Gabriel Burmeister, som satte nytt liv i företaget, dels på grundvalen av fabrikens gamla traditioner, dels med nya konstnärliga ideal skapade Burmeister sin vida kända Gabriel-keramik.
Vidstående väderkvarn, som ännu finnes vid fajansfabriken, är ett märkligt utslag av H.L. Hammers uppfinnarsnille. Det berättas att han redan som pojke gjort en modell, som han medförde vid avresan till Köpenhamn. Huvudidén med hans kvarn var att den skulle bättre än annars tillvarataga vindens kraft. Genom ett sinrikt system av dubbla vingar skulle seglen reva sig själva, och genom ett mindre vingpar erhöll han kraft för bromsning och reglering etc. Kvarnen var först uppsatt vid Hammers skepsvarv för att driva en såg, uppenbarligen den första cirkulärsågen i trakten. Nu fann Hammer emellertid att kvarnen skulle göra större nytta vid fajansbruket, varför den flyttades dit och omkonstruerades för
sitt nya ädnamål. Den fick en synnerligen mångsidig användning, den bråkade leran, pumpade vatten etc och har för dessa ändamål varit i bruk in i senare tid.

Tillinge fabrik; väderkvarnen, uppförd på 1850-talet.

Med industrin drog en ny tid med nya idéer in i det gamla bondesamhället. Till Ålem kom med möbeltabrlkerna snickare från olika delar av landet, som kommit i kontakt med de stora folkrörelserna och det stod inte länge om förrän fackförening, folketshusförening, arbetarekommun och nykterhetsloge voro i arbete. Ålems arbetareorganisationer tillhör länets äldsta, föreningslivet är överhuvudtaget synnerligen livligt och mångsidigt i kommunen.

Arbetare vid Blomstermåla möbelfabrik omkring 1904. Sittande längst till vänster, i främre raden Josef Olsson (ordf. i fackföreningen vid Broholm 1901). Stående längst till höger i tredje raden framifrån N. ,O. Karlsson - (ordf. i Folkets husföreningen vid dess start). Sittande i tredje raden framifrån som nr 6 från höger Carl Strid (kassör i Folketshus-föreningen vid dess start). Stående i bakre raden som nr 3 från vänster Arvid Carlsson (sekr. i Folketshus-föreningen vid dess start).

Före järnvägarnas tillkomst spelade i Ålem kustens liv med skeppsbygge, sjöfart och kusthandel en långt större roll än numera. Virkesexporten över köpingarna med åtföljande foror på landsvägarna från skogsbygden representerade ett rörligt inslag i bygden. Pataholmen och Timmerholmens hamn och redd med mängder av större och mindre segelfartyg gav för ögat ett intryck av kustbygdens livliga förbindelser med yttervärlden. Skeppsbygget och sjöfarten sysselsatte många av de armar som inte behövdes i jordbruket.

Pataholms redd med infrusna fartyg, "vinterliggare". Foto Oscar Hullgren 1890-talet.

Våra dagars Ålem företer, som sagt, en helt annan bild ifråga om näringsliv och socialgrupper. Nu arbetar omkring en fjärdedel av befolkningen med jorden medan två fjärdedelar sysselsättes vid industri och hantverk. Ålem är den mest industrialiserade socknen i länet, samtidigt den tätast bebyggda. Men jordbrukets fortsatta betydelse markeras av det förhållandet, att Ålem är den socknen som i förhållande till sitt omfång har den största åkerarealen i södra Kalmar län. Den moderna stordriften har i Strömsrums gods - ett av länets mest framträdande jordbruk - en betydande företrädare med en 8000 har skog och 1000 har åker. "Orten är annars sund, angenäm och väl skild i löfgärden, skog och hagar, som göra et angenämt utseende, isynnerhet vid kyrkan, Strömsrum, Prästgården, Pataholm och äfven alt i skärgården", säger Ålems förste skildrare i tryck, Anders Wijkström år 1759. Våra dagars Ålem gör också "et angenämt utseende". Det är en vacker och omväxlande bygd, från skärgårdens små låga, lövträdsbevuxna öar, holmar och näs, till kustlandets ängar och åkrar, vilka följa Alsteråns buktande lopp eller ligga utspridda i skogsbältet, som täcker större delen av inlandet. Socknens naturskönhet kulminerar i ekängarna vid åns nedre lopp på Strömsrums ägor, där rester av den ursprungliga landskapsbilden så väl bevarats. Men de mäktiga barrskogarna vid Idhult ge också starka intryck. Ett stycke gammalt kulturlandskap, typiskt för Kalmarslätten, vars nordligaste utlöpare socknarna Ålem och Minsterås utgöra.
Det hela formar sig till en bördig, välbärgad och prydlig jordbruksbygd med starka inslag av driftiga industrisamhällen - en gammal traditionsrik bygd där tiden inte stått stilla.

Vårbild från Jutehagen, en av de typiska, välbevarade ekängarna under Strömsrum.
Foto M. Hofren 1949.

Ålems kommunalhus, invigt den 6/9 1952.

Tiden har inte stått stilla i Ålem, allraminst på det kommunala området, som de senaste åren kännetecknats av en livlig expansion. Från 1947 har bl. a. tillkommit tandpolikliklinik, två pensionärshem, två bostäder för distriktssköterskor och hemvårdarinnor, brandstation, kommunalhus, ny skola i Timmernabben, stora inköp av samhällsmark och fritidsområden å vilka kommunala stugbyar uppföras, skolväsendets omorganisation och nybyggnad av skolorna beslutad, pågående vatten- och avloppsarbeten för 3500000 kr. Bostadsförbättringsverksamheten stödes med kommunala anslag och kommunen ligger främst beträffande denna verksamhet i länet.
Kommunens solida och defirentierade näringsliv har givetvis bildat underlaget för den stora kommunala expansionen, som kunnat genomföras utan höjning av den låga utdebiteringen kr. 6:85 för kom-kyrka. I motsats till de flesta andra landskommuner har Ålem kunnat behålla och öka sin folkmängd under det gångna halvseklet och motsvarar nu ganska väl den "levande landsbygd" som uppställes som det stora målet i dagens disk. om landsbygdens framtid.